DAMIEN CHAZELLE – PRISET PÅ EN DRÖM: WHIPLASH
Foto: United International Pictures
TVÅ BERÄTTELSER MED LIKNANDE SLUT
Manusförfattaren och regissören Damien Chazelle har minst sagt gjort en raketkarriär. För några år sedan breakade han med Whiplash (2014), en film om jazztrummisen Andrew som, bokstavligt talat, är redo att blöda för att nå virtuosstatus. Det är en inspirerande berättelse och filmens slutsekvens kan vara något av det intensivaste jag skådat i filmväg.
Efter framgången med Whiplash följde Chazelle upp sin succé med den hyllade musikalfilmen La La Land (2016). I filmen följer vi bland annat aspirerande skådespelaren Mia, i hennes försök att uppnå sin dröm och bli filmstjärna
Både Whiplash och La La Land är filmer som kretsar kring individer som ger allt för att nå framgång inom sina respektive områden, och båda filmerna slutar också på en delvis positiv not – både Mia och Andrew uppfyller ju trots allt sina drömmar – men en beröringspunkt som kanske inte är lika uppenbar är mörkret som döljer sig bakom framgångarna de uppnår.
Vilket pris får Mia och Andrew egentligen betala för sin framgång?
Efter att ha läst manuset till både Whiplash och La La Land, så tror jag mig ha satt fingret på vad Chazelle tänker om priset på framgång.
Analysen som följer förutsätter att du har sett filmen.
PRISET PÅ EN DRÖM (DEL 1): WHIPLASH
*****OBS! INNEHÅLLER SPOILERS!*****
Jag ÄLSKAR slutsekvensen av Whiplash. Att Andrew (Miles Teller) vänder tillbaka ut på scen – efter att ha blivit totalförnerad av sin före detta mentor, Fletcher (J.K. Simmons) – och replikerar med det bästa trumsolot den sistnämnda någonsin hört, är fullkomligt magiskt.
Det är också precis det resultatet som är det enda både Fletcher och Andrew någonsin önskat sig. Deras destruktiva relation lyckades i slutändan skapa den där overkliga stunden av perfektion som de båda drömt om.
Slutet gott, allting gott… eller?
SVARET FINNS I MANUSET
I sekvensen när Andrew flyr från scen efter att ha blivit förnedrad, möts han upp av sin pappa. I filmen är stunden ganska subtil, Andrew tar en titt på sin far och bestämmer sig för att gå ut på scenen igen.
Manuset skiljer sig lite från den slutliga versionen, och det är tydligare i vad det är som får Andrew att vända om ännu en gång.
Andrew granskar sin pappa och i honom ser han tryggheten. Han ser famnen som finns där varje gång han faller och behöver tröst.
Och han ser sin värsta mardröm.
Framför sig ser Andrew en människa som aldrig vågade ta det där sista steget och därför förblev medioker inom sitt område (författande). Andrews “No.” är respons på frågan om han känner sin pappa. Det gör han i allra högsta grad, men Andrew förnekar alltså sin egen pappa – han klipper bandet till kärleken och tryggheten eftersom han anser att det är vad som håller honom tillbaka.
Och ja, i slutändan hjälper det honom faktiskt att nå den framgång han suktar efter.
NÄR DRÖMMEN BETYDER SLUTET
Visst, Andrews distanserande från sin pappa gav frukt i det korta loppet, men var hamnar Andrew egentligen efter det här?
Jag har inte så höga förhoppningar om att det slutade alltför lyckligt för Andrew, och en släktmiddag från tidigare i filmen är kanske det ultimata beviset på det.
I en diskussion om jazzlegendaren Charlie Parker ger Andrew en ganska tydlig syn på vad han anser att framgång verkligen innebär.
Andrew romantiserar, och rättfärdigar, Charlie Parkers öde med argumentet att hans musik lever vidare och att han uppenbarligen är ämnet på deras läppar. Samtidigt argumenterar hans pappa för vikten av att ha människorna i sin närhet.
Jag skulle hävda att det är dessa två motpoler som är själva drivkraften i filmen och med tanke på var filmen slutar, och vilket beslut Andrew tog för att komma dit, så kan vi nog anta att han kommer att vandra i Parkers fortspår snarare än sin pappas.
Kanske inte så muntert trots allt…
*****
Nästa del fokuserar på La La Land.
Allt gott,
Emil