NÅGRA SISTA OSCARSSPANINGAR: PARASIT, UNGA KVINNOR OCH MARRIAGE STORY

Tanken var att jag skulle göra en sista djupgående analys av ytterligare ett Oscarsnominerat manus. Tack vare beslutsångest över vilket manus jag skulle välja och brist på tid, så blir det inte riktigt så. I stället blir det några mindre spaningar från tre olika manus:

Parasit av Bong Joon Ho och Han Jin Won, Unga kvinnor av Greta Gerwig och Marriage Story av Noah Baumbach.

OBS! INNEHÅLLER SPOILERS! 

PARASIT OCH ATT BYGGA EN BERÄTTELSE RUNT ETT TEMA

Foto: Triart Film

Foto: Triart Film

Jag tyckte att Oscarsgalans stora succé, Parasit, var en aningen övermäktig uppgift att ta sig an för en djupgående analys. Ibland dyker det upp filmer som är svåra att sätta fingret på – de får en att koppla bort sitt kritiskt tänkande helt och hållet och tar med en på en känsloresa.

Parasit var just en sådan uppfriskande filmupplevelse.

Något som dock inte krävde så mycket tankekraft var att inse hur kompromisslöst Bong Joon Ho strukturerade sin film kring berättelsens tematik. Från storyns budskap, till karaktärernas beteenden, och vidare till den fysiska humorn – i samtliga bemärkelser kretsade Parasit glasklart kring ett huvudsakligt ämne.

Bong Joon Ho har i flera intervjuer talat om sin film som en kommentar på kapitalismens roll i samhället – och som filmens titel antyder så menar han på att de stora klasskillnaderna leder till ett parasitiskt beteende.

Skulle vi formulera temat i form av ett centralt dramatiskt argument, så skulle det kunna se ut som följande:

I ett kapitalistiskt samhälle tvingas människor att utnyttja varandra för att överleva vardagen.

För att inte göra det här till en ideologisk diskussion fokuserar vi enbart på hur det parasitiska beteendet skildras.

Samtliga av filmens tre familjer i fokus står på något sätt för ett parasitiskt beteende:

  • Kim-familjen nästlar sig in i Park-familjens hus för ekonomisk vinning, och i slutändan på bekostnad av både värdighet och identitet.

  • Den välbärgade Park-familjen förlitar sig på sina pengar och utnyttjandet av andra för att ta sig igenom vardagen.

  • Hushållerskan och hennes make har bokstavligt talat bosatt sig i familjen Parks hus på bekostnad av sin egen frihet.

Familjernas förhållande till varandra och utnyttjande av varandra är filmens ryggrad och vad som driver storyn. De jobbar dels som enheter mot varandra, men även på individnivå uppvisar de ett ständigt parasitiskt beteende.

Redan i filmens öppning får vi till exempel se Kim-familjens medlemmar desperat leta efter någons wifi att snylta på. 

Det är uppenbart att Bong Joon Ho arbetat medvetet för att knyta tydliga och starka band till tematiken genom både story och karaktärer. Vad som dock gör presentationen så imponerande är till vilken grad Bong Joon Ho anstränger sig för att befästa tematiken.

Under Oscarsgalan presterades Parasit i kategorin för bästa originalmanus med en passage av fysisk humor som symboliskt nog lyfter fram tematiken.

Parasite1.png

Utdrag från det engelska manuset till Parasit. Sida 86. Copyright: NEON

I utdraget kan vi se hur karaktärerna kastar sig över och suger sig fast i varandra, likt parasiter – allt i en kamp för att kunna fortsätta livnära på familjen Park.

Bong Joon Ho har alltså sett till att befästa sitt centrala dramatiska argument i Parasit hela vägen till den här fysiska och symboliska nivån.

Den engelska översättningen av manuset till Parasit finns att ladda ned här.

UNGA KVINNOR OCH ETT MANUS SOM ÄR MER ÄN BARA EN RITNING

Foto: SF Studios

Foto: SF Studios

Kostymdraman är sällan något som lockar mig, men på senare år har jag sett flera sådana som fångat mitt intresse, och Unga kvinnor är en av dessa filmer.

Greta Gerwigs tolkning av Louisa May Alcotts klassiska roman berättas effektivt med hjälp av parallella tidslinjer. Den tydliga framåtrörelsen i de parallella historierna håller filmen i ständig rörelse och förser ett relativt långsamt drama med ett stadigt tempo.

Även de långsammare delarna är underhållande och bjuder på ett mästerligt hantverk över filmskapandets alla aspekter. I allt från skådespel till regi och manus lyser Gerwigs tydliga intention igenom.

Om du läser Gerwigs manus lär du upptäcka att hon verkligen bryr sig om att skriva på ett sätt för att läsningen ska bli en upplevelse i sig själv. Hennes manus existerar bortom funktionen av en ritningen för produktionen av filmen.

I en intervju med Scriptnotes pratar Gerwig just om hur hon anstränger sig för att göra sina manus så läsvärda som möjligt. Hon pratar också om anledningen till att hon färgkodat de båda tidslinjerna som filmen skildrar.

FÄRGKODAT MANUS

Little-Women111.png

Försättsblad till Greta Gerwigs Little Women-manus.

Utdraget ovan kommer från försättsbladet till manuset och beskriver förutsättningar för läsaren. Tidslinjen som berättelsen startar i, och som ses som nutid, skrivs alltså i svart medan sekvenserna från dåtiden skrivs i rött.

Anledningen till att Gerwig gått bortom att bara markera tidslinjerna med ord beror antagligen på att de båda linjerna har ett relativt balanserat fokus genom filmens gång. Övergångarna mellan dem är dessutom väldigt rappa på sina ställen.

För att undvika att läsaren ska bli förvirrad har hon helt enkelt använt två olika färger på texten i manuset.

Det brukar sägas att en manusförfattare enbart “får” skriva ut sådant som i slutändan kommer att synas på bild. En färgkodad text kommer naturligtvis inte att göra det, men faktum är att slutprodukten har betydligt fler verktyg att jobba med för att betona skillnaderna i tid, än vad manuset har.

Så om metoden underlättar läsningen – why not do it?

PARENTESER

Något som Gerwig också jobbar flitigt med är parenteser för sin dialog.

Little-Women222.png

Utdrag från olika sektioner av Greta Gerwigs manus.

Bilden innehåller utdrag i form av flera dialogrutor plockade från olika delar av manuset. I exemplen kan vi se hur Gerwig dels använder parenteser på traditionellt vis: hon skriver ut mindre scenanvisningar och betonar hur en replik bör förmedlas, men hon tar också ut svängarna en hel del.

Inte nog med att hon använder parenteser oftare än de flesta manusförfattare, hon tar sig också större friheter med vad hon använder dem till. I vissa fall gör hon som Craig Mazin i hans manus till Chernobyl (2019) och skriver ut undertexten. Hon använder dem dessutom som rena regianvisningar.

Manuset till Little Women finns att ladda ned här.

Scriptnotes intervju med Greta Gerwig.

MARRIAGE STORY OCH SCENER SOM ALDRIG TAR SLUT

Foto: Scanbox

Foto: Scanbox

Även Noah Baumbach gjorde relativt nyligen en intervju med Scriptnoes. Trots att Baumbach och Gerwig är förlovade, har ett barn tillsammans och har skrivit tillsammans otaliga gånger under det senaste tio åren, så är deras respektive manus och intervjuer förvånansvärt kontrasterande.

Medan Gerwig gjorde en medveten ansträngning för att hennes nominerade manus skulle vara mer än en ritning för sin film, så skulle jag påstå att Baumbachs manus är mer av en ritning än de flesta andra manus.

Om du bläddrar igenom manuset till Marriage Story så stöter du på scener som sträcker sig över 10 sidor, dialogblock som täcker hela blad och ofta extremt sparsamma scenbeskrivningar.

Ta till exempel en titt på den här dialogrutan från s.35–36 i manuset:

Marriage-Story1111-525x1536.png

Utdrag från Noah Baumbachs Marriage Story. S.35–36.

Det här är det mest extrema exempel på dialog som jag någonsin kommit över i ett professionellt manus (tror jag). Jag kan säga att de flesta av mina gamla manuslärare hade sparkat ut mig om jag hade visat upp något liknande.

Baumbach är dock van att skriva projekt som han själv ska regissera och då är manövereringsutrymmet som bekant lite större. Han är också en väldigt unik filmskapare som förlitar sig mycket på dialog (likt Gerwig). Dessutom verkar han ha en stark tilltro till att arbeta fram ett slutresultat tillsammans med skådespelarna.

Baserat på Marriage Story och många av Baumbachs andra filmer så skulle jag säga att han hittat en metod som fungerar.

En sak som är säker är dock att Baumbachs manus inte förväntas kunna stå på egna ben. I Scriptnotes-intervjun förklarar han att de där extremt långa scenerna – som de flesta dramaturger hade bett honom trimma ned om de fått chansen – upplevs betydligt längre i manuset än i filmen.

I filmen kan man, till skillnad från manuset, inte bläddra i förväg. När man tittar vet man helt enkelt inte att man befinner sig i en 11-sidors scen. Och är scenen underhållande nog, så blir den inte tråkig oavsett längd.

Manuset till Marriage Story finns att ladda ned här.

Scriptnotes intervju med Noah Baumbach.

Som alltid måste väl slutsatsen bli att det inte finns någon “rätt” väg för hur du bör skriva ett filmmanus. Om det fungerar utefter de förutsättningar du har – go for it!

Manusbloggen går också att läsa på Filmtopp.se.

Allt gott,
Emil

Previous
Previous

HEMLIGHETERNA BAKOM ATT SKRIVA EN PIXAR-FILM (DEL 1)

Next
Next

OSCARSANALYS 2020: JOJO RABBIT – BALANSGÅNGEN MELLAN SKRATT OCH GRÅT