UNDERTEXT: OLIKA TYPER AV UNDERTEXT
DEL 1: TYPER AV UNDERTEXT
Foto: AMC
Undertext (varianten som refererar till det som förmedlas outtalat och inte den som ligger som översättning i botten på tv-skärmen) är ofta vad som separerar framgångsrikt berättande från det som inte räcker hela vägen. En berättelse som inte ger utrymme för undertext tenderar att bli ganska endimensionell och platt.
Innebörden av konceptet skulle kunna jämföras med vad vi menar när vi säger att vi ska “läsa mellan raderna”.
Att tala klarspråk, och att gå rakt på sak, är sällan ett recept som fungerar i konstruerandet av drama. För att kunna maximera konflikten i en berättelse, och för att undvika att den blir för förutsägbar, måste vi låta bli att skriva publiken på näsan.
Dessutom, och kanske än viktigare, så speglar det mänskligt beteende på ett mycket mer trovärdig sätt att låta ens karaktärer vara olika grader av diffusa i sina intentioner. Låt dem ljuga för sig själva (och andra), och inte säga rakt ut vad de menar.
Människor är komplexa varelser, så varför inte låta dina karaktärer vara det också?
MELLAN KONKRETA RADER
Om vi skulle förvandla de hypotetiska “raderna” som vi läser mellan till något mer konkret – till någon form av parametrar – som gör det lättare för oss att analysera, så skulle jag säga att de raderna främst utgörs av:
Karaktärers handlingar.
Karaktärers ord och deras självbedrägeri.
När det karaktärer vill och det de säger sig mena kolliderar med deras faktiska handlingar, så uppstår något outtalat som tittaren trots allt kan tyda – kort och gott, undertext.
Med dessa två kriterier som utgångspunkt har jag letat upp lite olika “verktyg” för hur man som manusförfattare kan arbeta aktivt för göra ens story är mångsidig, med hjälp av undertext.
VERKTYG FÖR UNDERTEXT
Lögner berättar sanningen
För att en scen ska kunna ha framåtrörelse så brukar man i regel säga att scenens drivande karaktär “måste” ha någon form av vilja/agenda/objektiv som hen vill uppnå.
I teorin skulle karaktären kunna komma rakt in i scenen och säga “det här är vad jag vill”, men för att addera djup till scenen, och för att skapa undertext, så gör vi bäst i att ge karaktären en anledning till att INTE gå rakt på sak.
Hur?
Mitt bästa (enklaste) tips är att ge karaktären en anledning att ljuga. Hitta något hos karaktären eller i storyn som står på spel om sanning yttras. Gör du det så uppstår undertext och scenen får ett större djup.
Lögnen kan ta många former och behöver inte nödvändigtvis vara en ren osanning. Det kan också vara att vilseleda, bara vrida på sanningen, eller kanske undanhålla information. Lögnen behöver inte heller vara för någon annan, det kan likaväl vara en lögn som den drivande karaktären intalar sig själv.
Ger du en karaktär en vilja i kombination med en lögn/något att dölja som står i vägen för viljan, så kommer undertext att uppstå per automatik.
Vill man ha exempel på det här skulle jag rekommendera vilken framgångsrik dramaserie som helst. Ta förslagsvis Breaking Bad (2008). Hela seriens motor drivs i princip av Walter Whites (Bryan Cranston) lögn för sig själv om varför han ger sin in i drogvärlden. Addera till det att han måste undanhålla sitt dubbelliv för sin familj, så har du två förutsättningar som genererar en uppsjö av naturlig undertext.
Det går självfallet att hitta bevis på exemplet i mer lättsamma serier/filmer också, men det är nog i verk som lutar sig mot intriger, konspirationer och maktspel där det blir som tydligast.
Tystnad säger mer än ord
Ett klassiskt och effektfullt knep för att lämna det till betraktaren att tyda innehållet, och på så sätt göra det mångbottnat, är att säga … ingenting alls.
Vi har nog alla upplevt situationer, både i verkligheten och i film, där ord är överflödiga. Eller situationer där det helt enkelt inte finns något att säga. Eller där det är för smärtsamt att säga vad som behövs.
Oavsett säger tystnaden en hel del den också. Ibland kanske den till och med är mer talande än ord.
Tystnad tvingar åskådaren att vara alert och på egen hand fylla i det outtalade. Detta behöver inte gälla enbart i scener där karaktärer konverserar. Scener där karaktärer får vara ensamma i sin tystnad kan också säga en hel del.
Exempel på när tystnad används framgångsrikt går nog att hitta i de flesta filmer på ett eller annat ställe. Är man ute efter mer extrema exempel så är Wall-E (2008), No Country for Old Men (2007), Drive (2011) och inledningen av There Will Be Blood (2007) ett gediget urval att utforska.
Metaforer – när vi faktiskt vill säga vad vi menar
Det finns situationer då karaktärer faktiskt vill gå rakt på sak och tala klarspråk, men på grund av sina mänskliga tillkortakommanden vet de inte hur de ska gå till väga. Då fungerar det perfekt att linda in innebörden av det man vill säga i ett samtal om något helt annat.
Med hjälp av metaforer kan budskapet förmedlas utan att det yttrats.
Ibland sker detta mellan karaktärer, men det kanske oftare är något som kommuniceras till publiken, under radarn. På så sätt kan både karaktärs- och storydjup adderas till berättelsen.
Ett exempel på metafor-undertexten går att hitta i Alexander Paynes guldkorn, Sideways (2004). Scenen här nedan är en favorit att analysera bland filmvetare. Detta för att den är ett exempel som är ganska så glasklart, men som ändå inte känns klyschigt.
I scenen berättar filmens protagonist, Miles (Paul Giamatti), för sitt romantiska intresse, Maya (Virginia Madsen), om varför han älskar druvan pinot noir så mycket.
Hans inspirerade motivering är mer än en kärleksförklaring till en druvsort, den är, så klart, också en metafor för honom själv. Han berättar varför just pinot noir är så speciell, och samma älskvärda attribut finns hos honom själv.
Symboler och talismaner
Istället för att arbeta med ord och handling så kan även rekvisita hjälpa till att kommunicera saker mellan raderna. Symboler eller talismaner, i form av fysiska ting, kan säga egentligen vad som helst.
Den här rubriken skulle kunna göras hur stor som helst och inklundera saker som kostym och scenografi, etc. men för att göra det hela aningen mer greppbart så håller vi oss till symboler som aktivt och tydligt kan användas i en berättelse som medel för kommunikation (mellan karaktärer eller med publik).
Exempel skulle kunna vara klassiska saker som blombuketten eller ett mix-tape som ges bort som kärleksförklaring. Det skulle också kunna vara rosen i Skönheten och Odjuret (1991), eller så skulle det kunna vara Emils täljda trägubbar i hans snickerboa i Emil i Lönneberga.
Det skulle kunna vara det mesta, helt enkelt, men poängen är att objekten berättar något för tittaren.
När rosen i Skönheten och Odjuret slutar blomma så vet vi att tiden för Odjuret att hitta sin kärlek håller på att rinna ut. Och när vi ser mängden av trägubbar i Emils snickerboa så vet vi att han har misskött sig mer än en gång i sitt liv (det går att gräva ännu djupare i det exemplet om man vill).
Ett (aningen) moderna exempel är snurran i Inception (2010). Utan att skriva ut några spoilers så vet nog de flesta som sett filmen vad jag pratar om. Det där, ganska så retsamma, slutet kommunicerar väldigt tydligt med tittaren genom ett objekt.
Två typer av undertext
Jag står bakom mitt påstående i början av inlägget om att undertext uppenbarar sig när en krock sker mellan en karaktärers agerande och deras intentioner. Med det sagt skulle jag så här i slutet av texten vilja avgränsa det till de exempel av undertext som sker inom ramarna av berättelsens universum. Med andra ord, det som i första hand kommuniceras mellan karaktärerna, snarare än det som kommuniceras till tittaren.
Jag skulle därför vilja påstå att det finns två övergripande kategorier av undertext:
Undertext som sker helt inom berättelsens universum. Till det skulle verktygen lögn och tystnad kunna räknas.
Undertext som är en dialog med tittaren. Till det skulle metaforer och symboler kunna räknas.
Båda varianterna kan så klart överlappa en hel del. Metaforerna och symbolerna skulle till exempel kunna fungera enbart inom en berättelses universum också.
Allt gott,
Emil
Manusbloggen – allt om att skriva manus också går att läsa på Filmtopp.se