EXPOSITION: STORYTELLINGENS SVARTA FÅR (DEL 1)

Foto: Disney+

DEL 1: NÄR INFORMATIONEN ÄR I VÄGEN

Exposition är, i ett nötskal, den information som presenteras för att skapa kontext för storyn som berättas. För att karaktärer, värld, handling, etc. ska kännas så trovärdiga som möjligt måste viss information förmedlas till publiken.

Begreppet refererar ofta till uppbyggnaden av en berättelse, eller inledningen av den. I den här texten fokuserar vi dock på begreppet som ett verktyg för storytelling.

I manus för film och tv kan det vara ganska klurigt att väva in exposition på ett sömlöst sätt. Läser vi en roman är det helt naturligt att dyka in i en karaktärs inre i några paragrafer, för att få nödvändig information.

Det fungerar inte i ett manus. I ett manus måste vi istället förlita oss på dialog och bildspråk i en mycket högre utsträckning.

Ibland kan denna typen av informationsdump kännas väldigt krystad. Det är något som har lett till att “exposition” som begrepp blivit lite av ett storytellingens svarta får.

Så fort ordet nämns ryggar många tillbaka och tolkar det som något i grunden dåligt – och som något att undvika till varje pris. Exposition kan vi dock inte vara utan. Så klart.

Så hur kommer det sig att många ser instinktivt negativt på verktyget?

VAD ÄR DÅLIG EXPOSITION?

Det finns sina förklaringar till att exposition blivit så förknippat med undermåligt berättande. Många filmer innehåller åtminstone något enstaka segment där information måste presenteras på ett lite klumpigt sätt.

Inser man som tittare att filmen kommunicerar information direkt till en själv, snarare än inom berättelsens värld, så är det lätt att ryckas ur narrativet.

Ibland får till och med de mest etablerade manusförfattare bita i det sura äpplet och låta en karaktär bokstavera ut information – det kan helt enkelt vara ett nödvändigt ont. Men även om du skrivit in dig själv i ett hörn finns det några nödlösningar som du bör vara lite extra försiktig med.

Här är några exempel på “dålig” exposition:

A trip down memory lane-dialogen

“Hej, du som är min storasyster, kommer du ihåg när jag fyllde 15 och vår pappa dog …” 

Det är smärtsamt ofta man stöter på den här typen av dialog. Och smärtsamt ofta man själv skrivit ut den här typen av dialog. Det vill säga, dialog där karaktärerna beskriver händelser för varandra på ett sätt som aldrig hade skett i verkligheten.

I värsta fall kan det bli som i det fantasilösa exemplet ovan: karaktärerna bokstaverar ut sin relation till varandra och beskriver något från deras förflutna som de båda redan är väl medvetna om.

Ska den här typen av dialog kunna förklara backstoryn på ett naturligt sätt måste det motiveras.

I en sekvens i The Favourite (2018) berättar Lady Sarah (Rachel Weisz) övertydligt för Queen Anne (Olivia Colman) om hur de båda träffades … och det fungerar utmärkt!

Men varför då?

I scenen befinner sig Queen Anne nämligen i ett tillstånd av smärta och förvirring, och Lady Sarah använder berättelsen – ett positivt minne från deras förflutna – för att lugna Queen Anne.

Manusförfattarna, Deborah Davis och Tony McNamara, skapar en situation där filmens karaktärer kan förmedla sin backstory till publiken, i form av dialog, utan att det känns krystat.

Den påtvingade voice-overn

Voice-over är ett kontroversiellt verktyg inom film och tv. Ibland fungerar det perfekt som referenspunkt för att guida tittaren genom berättelsen (Nyckeln till frihet, 1994). Andra gånger är det en brygga mellan plotlines inom en och samma story (Stranger Than Fiction, 2006). Eller så kan det skapa en kontrast mellan handling och tanke (Fight Club, 1999, Adaptation, 2002).

Alldeles för ofta används dessvärre voice-over som en nödlösning för exposition.

En voice-over-röst som kommer med för mycket information kan distrahera – film är trots allt ett bildens medium – men en voice-over som kommer med för lite information, eller upprepar vad vi redan vet, kan vara minst lika distraherande.

Ibland har filmskapare och manusförfattare inte tillräckligt med tilltro till sin publik. I rädsla för eventuella missuppfattningar låter de voice-over förklara vad tittaren ändå hade förstått. Exposition genom voice-over, av saker som vi redan fått veta eller se, är minst sagt ett störningsmoment.

Även motsatsen kan uppstå – en övertro på sin publiks förmåga att snappa upp information. Filmskapare kan ibland vara så inne i sin egen berättelse att de tar viss information för given. Inser de först i postproduktionen att det inte går att hänga med, så tenderar voice-over att vara en favoritnödlösning. Det blir tyvärr sällan bra.

Den alltid så lägliga informationsfilmen 

I många filmer och serier – framförallt i typen som presenterar en värld väldigt olik vår egen – är det ett populärt knep att låta en kort informationsfilm (eller liknande) tala om för oss hur reglerna för världen ser ut.

Det är en möjlighet för manusförfattaren att vara kreativ och ofta fungerar det ganska bra (Jurassic Park,1993). Andra gånger är det lite väl uppenbart att informationen är till för tittaren och inte någon annan.

I slutändan handlar det även i detta exempel om huruvida informationen känns naturligt presenterad.

Känns det logiskt att informationsfilmen spelas upp för karaktärerna i berättelsen, så kommer det antagligen att kännas trovärdigt även för tittaren.

HÅLL FJÄRDE VÄGGEN INTAKT

Det som alla tre ovanstående exemplen har gemensamt – och som jag skulle vilja påstå är huvudprincipen bakom “dålig” exposition – är att de förmedlar information på ett sätt som omedvetet rycker publiken ur narrativet och storyn.

Frågan som man bör ställa sig när man vill förmedla viss information kanske inte är “hur ska jag berätta det här för tittaren?” utan “hur kan jag berätta det här för karaktärerna i min berättelse?”

Att ge invånarna i sin fiktiva värld en anledning till att behöva samma information som tittaren är kanske det säkraste sättet att förmedla exposition.

Allt gott,
Emil

Bloggen går också att läsa på Filmtopp.se