OSCARSANALYS: THE FAVOURITE – NÄR SKÅDESPELARNA FÅR SKINA
Rachel Weisz i The Favourite (2018). Foto: Twentieth Century Fox.
The Favourite (2018), med manus av Deborah Davis och Tony McNamara, och med regi av Yorgos Lanthimos, är något så udda som ett skruvat kostymdrama.
Politiska maktspel och triangeldraman under 1700-talets England skriker inte direkt “komedi” (de där perukerna är visserligen ganska svåra att ta seriöst), vilket hade kunnat leda till några ganska så obekväma skådespelarinsatser. Men denna tonsäkra film landade inte bara nomineringar i kategorier som bästa film och bästa originalmanus; samtliga av de tre ledande rollerna belönades med varsina nomineringar.
Olivia Colmans tolkning av rollen som Queen Anne genererade en nominering för bästa huvudroll och både Rachel Weisz (Lady Sarah) och Emma Stone (Abigail) tilldelades nomineringar i kategorin för bästa biroll, för sina respektive prestationer. Weisz och Stone är båda Oscarsvinnare sen tidigare och Colman har en hel del tunga roller på sitt CV också, så jag är inte direkt förvånad över att skådespelet är en filmens bästa aspekter. Jag tycker därför att det är värt att ta en titt i filmens manus för att se vad de hade att jobba med och om det är något som kan ha hjälpt dem uppnå sina imponerande prestationer.
DIALOG SOM STYR
Av diverse anledningar brukar det avrådas från att skriva alldeles för långa block med dialog i ett manus. Det kan bero på saker som att det inte speglar verkligheten – monologer sker sällan från personer om de inte är i en position som kräver det (lärare, underhållare, etc.) – eller att det blir onödigt komplicerat för skådespelarna att agera, och för regissören att aktivera dem.
Även om det går att hitta exempel på när denna “regel” bryts i, ja, i princip varje manus som finns, så ligger det trots allt något i det. I manuset till The Favourite är det dock så att vi ständigt ser den här typen av sektioner med långa block av dialog, och saken är den att det kan vara en fördel med tillräckligt bra skådespelare framför kameran.
I det här utdraget från sida 22 i manuset kan vi se Weisz karaktär svara Harley (Nicholas Hoult) med dialogblock som alla sträcker sig mellan 3-7 rader. Det är visserligen inte jätteextremt, men jag skulle ändå anse att all dialog som sträcker sig bortom tre rader tillhör kategorin “längre”.
Ta också i beaktning att liknande exempel återkommer genom manuset och att det inte finns en enda scenanvisning som bryter upp det här samtalet.
Utan att ha någon egentlig insikt i livet som skådespelare så skulle jag ändå vilja tro att många skådisar hade fått kämpa med att tackla ett scenario som det i bilden ovan.
Är man däremot av Weisz kaliber är det uppenbarligen inga större problem. Hennes ofta rappa och självsäkra leverans av filmens absurda repliker känns så naturliga som de kan göra inom ramarna för världen, och det är bara att låta sig imponeras.
AVSKALAT OCH ON POINT
I utdraget ovan kan vi se att det är sparsamt med scenanvisningar och när dialogen väl får stå åt sidan är anvisningarna som finns koncisa, och antingen väldigt specifika eller öppna för tolkning.
Ta dessa två små anvisningar till exempel. Det Stone (Abigail) får att jobba med är relativt diffust – beskrivningen “Abigail realises…” ingjuter snarare en känsla hos läsaren än ett direktiv åt skådespelaren.
Weisz (Sarah) får å andra sidan en anvisning som tvärtom är väldigt rak på sak och helt utan några krusiduller.
Även om de båda anvisningarna är väldigt olika i vad de förmedlar, så öppnar båda upp för skådespelarna att själva tolka innebörden, utan att för den sakens skull lämna dem utan något konkret att jobba med.
I båda fallen hade några adverb och extra beskrivningar kunnat slängas in. Stones hade exempelvis kunnat bli: “Abigail’s eyes widen in realisation…” och Weisz direktiv hade kunnat bli än mer specifik med ett “Sarah grabs her firmly by the face…”, men det hade antagligen berövat de båda utmärkta skådespelarna på deras artistiska förmåga att göra sina karaktärer unika.
När jag själv skriver tenderar jag att skriva ut varenda liten reaktion, blinkning och andetag, för att senare behöva skrapa bort 70 procent av det när jag väl inser att den typen av detaljstyrning hade skadat den kollaborativ process som filmskapande är.
I detta exempel kan Stone enkelt hämta verktyg från sina egna erfarenheter i vad det innebär att “realise” någonting i en pressad och förvirrande situation och Weisz har inom sina ramar möjligheten att utforska sin karaktär i hur denna hade utfört detaljhandlingarna i exemplet.
SLUTSATS
Mindre erfarna och kunniga skådespelare hade kanske kraschat fullständigt om de hade varit tvungna att axla någon av rollerna i filmen, men med Colman, Weisz och Stone tycks någon form av ultimat symbios med manuset och regissör ha uppnåtts. Manuset ger utrymme nog för dessa tre talangfulla skådespelare att visa upp hela sina register, utan att lämna dem tomhänta i den processen. Skådespelarna fick möjlighet att göra precis det som de är bra på och manuset är en unik och härlig upplevelse i sig.
Nomineringarna kändes med andra ord helt rimliga och trots att The Favourite var my favourite i kategorierna för bästa film, bästa biroll, bästa huvudroll och bästa originalmanus, så kammade den enbart hem en Oscar för bästa huvudroll.
Colmans vinst var hur som helst otroligt välförtjänt och hennes tacktal var dessutom en av galans höjdpunkter.
Nästa del kommer att fokusera på A Star is Born (2018).
Allt gott,
Emil