OSCARSANALYS: A STAR IS BORN – ETT UPPTRÄDANDE I TEXT

Bradley Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born (2018). Foto: Twentieth Century Fox

(Del 1: The Favourite finns att läsa här)

Tell me something boy … hur skriver man egentligen ut ett uppträdande i text?

Det är något magiskt med att se oslipade diamanter förfina sin talang och blomma ut till att bli riktiga stjärnor, i både verkligheten och på film. Många av mina favoritfilmer innehåller just det elementet, men ibland tar jag ett steg tillbaka och funderar över hur lättmanipulerad man egentligen är som filmpublik. Det som visas är ju trots allt inte på riktigt. Det är ju inte riktiga stjärnor jag beskådar (med undantag för Lady Gaga).

Ta exempelvis Bradley Cooper, som axlar rollen som Jackson Maine i A Star Is Born (2018), med manus av Eric Roth, Bradley Cooper och Will Fetters. Cooper är ingen musikalisk världsstjärna i verkliga livet, men trots det så köper vi honom som det i hans roll utan några större invändningar.

Frågan som det leder till är: hur imiterar man den här typen av världsklass? För, om innehållet faktiskt hade varit så bra som det presenteras i filmen, hade han inte då redan varit ett etablerat namn på musikscenen ute i verkliga livet?

Med klippning, diverse effekter m.m. så förstår jag hur ett resultat som liknar världsklass kan uppnås i den färdiga filmen, men manuset då? Hur uppnås den effekten med enbart ord?

Jag har granskat manuset till A Star is Born för att se hur författarna gick till väga för att skriva uppträdanden i text som känns trovärdiga. Svaret jag fann var att de med hjälp av tydliga karaktärsreaktioner och medveten anspelan till läsarens fantasi, åtminstone uppnådde någonting som närmade sig slutresultatet i filmen.

EXEMPEL 1:

REAKTION

I det här utdraget från filmens öppning, läggs ribban för vad läsaren ska känna med hjälp av publikens reaktion – och det redan innan Jacksons uppträdande ens har kickat igång.

Tre små ord, “the crowd erupting”, fungerar som någon form av referenspunkt för hur vi som tittare/läsare ska reagera. I det här fallet är det lätt att dras med i publikens eufori och förväntan. När Jackson väl börjar spela är det bara att haka på och imponeras på samma sätt som publiken.

Hade scenen fokuserat enbart på Jack, så hade det blivit svårare att som läsare/tittare kunna komma med ett omdöme på framträdandet. Det är lite som de där klippen från sitcoms där publikskratten klippts bort och varje skämt plötsligt faller helt platt.

Liknelsen kanske inte är klockren, men på samma sätt som publikskratten får tittaren att lätta på garden och skratta med, så blir publikens reaktion på musiken i filmen även den en känslomässig guide för tittaren.

KÄNSLA FÖRE TEKNISKA DETALJER

Istället för att pumpa ut scenanvisningarna som beskriver musiken i form av ackordföljder, tempo och annan musiklingo som antagligen hade beskrivit innehållet på ett mer autentiskt sätt, så har manusförfattarna gjort det visa valet att prioritera färgsprakande beskrivningar av hur innehållet är tänkt att upplevas.

“dueling guitars with the sheer force of rock ‘n’ roll — an explosion of sound…”, “a singer-songwriter with a mean guitar […] it’s an all-out attack.”

Det är ingen tvekan om vad det är för musik som spelas i den här scenen. Även om det inte går att höra musiken på pappret så kan vi se framför oss hur den levereras, vi kan föreställa oss mottagandet den får och i slutändan kan vi känna den också.

EXEMPEL 2:

REAKTION (IGEN)

Igen, i detta som är Allys första uppträdande i filmen, så är det reaktionerna (framför allt Jacks reaktion) som hjälper oss att förstå innehållet.

Jack är som trollbunden – han “can’t help but stop and listen” och i slutändan avslöjar dialogen att han kanske till och med är rörd till tårar. Till skillnad från euforin i Jacks tidigare uppträdande så förstår vi att stämningen och tonen i det här fallet är helt annorlunda.

Här förstår vi omedelbart att det inte är ett vanemässigt (men tillfredsställande och proffsigt) framträdande av en rockikon, utan en oslipad diamant som överrumplar oss med sin råa talang.

Reaktionen sätter tonen.

STYR LÄSAREN

Scenanvisningarna i det här segmentet är på sätt och vis väldigt manipulativa, om än effektfulla i vad de eftersträvar, eftersom innehållet rent ut sagt talar om för läsaren vad hen ska känna.

“she is remarkable, her voice so exceptional, talent so transcendent…”, “She sings the last impressive note…”

Istället för att beskriva exakt vad det är som Ally gör, eller hur hon gör det, för att framställa hennes framträdandet som fantastiskt, så omfamnar Roth, Cooper och Fetters begränsningarna som enbart text innebär, och låter läsaren själv fylla i det som saknas.

Kombinera reaktionerna med de ledande anvisningarna så vet vi läsare precis hur vi ska känna, och under produktionen vet de övriga filmavdelningarna exakt vad det är som de bör sträva efter.

---

Många av årets Oscarsfilmer innehöll någon form av uppträdande. The Favourite hade en magisk dansscen (som dock inte var mer än någon rad i manuset), Green Book – som till stor del handlade om pianisten Don Shirley – lutade sig precis som A Star Is Born mot nödvändiga reaktioner, och jag är tämligen övertygad om att Bohemian Rhapsody – vars manus jag tyvärr inte har läst – säkerligen också arbetar med samma verktyg som A Star Is Born.

Oavsett så är tillvägagångssätten många för att få till ett framträdande i text, och det är alltid fascinerande att se hur “mästarna” väljer att förmedla det som inte självklart går att beskriva rättvist på pappret.

Ett manus som är helt fantastiskt när det kommer till kategorin “uppträdande i manus” är Damien Chazelles, Whiplash (2014). Jag rekommenderar alla som är intresserade av manusförfattande att läsa det manuset, och framförallt de 15 sista sidorna. Avslutningen är skriven med en sådan otrolig frenesi att jag blir precis lika tagen av texten, som av det golvande slutresultatet i filmen.

Magiskt.

En sista Oscarsanalys, med fokus på det vinnande manuset för BlackKklansman (2018), kommer härnäst.

Allt gott,
Emil