OSCARSANALYS: BLAKKKLANSMAN – ETT ANNORLUNDA KLIMAX
BlacKkKlansman (2018). Foto: United International Pictures
Spike Lees BlacKkKlansman (2018), med manus av Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee, baserad på Ron Stallworths bok Black Klansman (2014), kammade hem Oscarsstatyetten för bästa adapterade manus. Denna osannolika berättelse om en afroamerikansk polis som infiltrerar det ökända Ku Klux Klan på slutet av 70-talet är både skrämmande, rolig, och tragiskt nog, otroligt relevant. I den här analysen tittar vi närmare på filmens klimax.
Den rasism och hatfyllda skara människor som filmen porträtterar presenteras med värme och humor – inte för för att underminera den förödande påverkan som vit makt-rörelsen har på sin omvärld, utan snarare för att avväpna dess legitimitet och retorik.
Existensen av dessa mörka krafter tas på fullaste allvar i filmen, men utövarna, i det här fallet Ku Klux Klan-medlemmarna, förlöjligas i syfte att rasera deras falska självbild av överlägsenhet. Spike Lees sätt att ta sig an Ron Stallworths berättelse på detta sarkastiska sätt gör att filmens ganska så okonventionella klimax fungerar alldeles utmärkt, när det i andra sammanhang hade kunnat kännas som att ta den enkla vägen ut.
Nedan följer en kortare analys av filmens klimax.
***** OBS! INNEHÅLLER SPOILERS! *****
DEUS EX MACHINA
“Deus ex machina” är ett begrepp inom dramatiken som härstammar från antiken och innebar då – i ett nötskal – att krisen i en pjäs förlöstes genom att en Gud ingrep i handlingen och räddade dagen.
Idag är begreppets innebörd bredare och refererar ofta till alla situationer där berättelsers protagonister är inmålade i ett hörn, men klarar sig ur situationen tack vare en helt utomstående faktor – istället för att lösa det på egen hand.
Att luta sig mot deus ex machina för att runda av sin story kan ibland betraktas som på gränsen till en dödssynd inom dramaturgin. Men som med alla så kallade “regler” finns det mängder av undantag.
Jag håller med om att det är väldigt otillfredsställande när framgång i en berättelse inte känns förtjänad, men om det görs på rätt sätt, och fyller ett tydligt syfte, så kan det trots allt vara ytterst effektfullt att låta utomstående krafter få spela en avgörande roll.
Det kändaste exemplet på ett klimax som nyttjar sig av deus ex machina är antagligen Steven Spielbergs Jurassic Park (1993), med manus av Michael Crichton och David Koepp.
I slutet av filmen, när velociraptorerna tycks ha ett hopplöst övertag och döden känns oundviklig, så dundrar T. Rex in och skapar utrymme nog för filmens huvudkaraktärer att fly.
Det hela skulle kunna kännas lite platt, om det inte vore för att hela filmens tematik kretsar kring människan mot naturen – där människans hybris leder till förfall, för att naturen inte kan tämjas.
I en film som handlar om misslyckandet av att bemästra krafter större än en själv, är det bara naturligt att dessa krafter också ligger bakom upplösningen.
BlacKkKlansmans klimax är, i mitt tycke, ytterligare ett exempel där deus ex machina faktiskt fungerar.
ANALYS
I det här utdraget från manuset, som speglar slutresultatet i filmen ganska så bra, är protagonisten Ron (John David Washington) handfängslad och inkapabel att göra någonting för att stoppa den bomb som är på väg att detoneras.
Han är fullständigt inmålad i ett hörn och kan bara se på när Felix (Jasper Pääkkönen) ska spränga Patrice (Laura Harrier) i luften. Men, helt utan Rons påverkan, så leder KKK-medlemmarnas inkompetens till att de istället pulveriserar sig själva. Deus ex machina.
“We wanted hate to kill them”, förklarar manusförfattaren Kevin Willmott i en nedbrytning av filmens klimax-sekvens. Det är logiskt och, precis som i Jurassic Park-exemplet, så är det effektfullt för att det speglar filmens budskap och tematik. I slutändan triumferar aldrig hat, det leder bara till förödelse.
För all smärta som Ku Klux Klan orsakar, så tycks budskapet vara att deras hat i slutändan banar väg för en elimineringen av deras egen humanitet och, i det här fallet, så leder det symboliskt nog till deras bokstavliga död.
SLUTSATS
Budskapet, i kombination med den humoristiska och dråpliga ton som präglar filmen, gör att storyns klimax känns som den enda naturliga vägen att gå.
Hade filmen varit fullkomligt humorbefriad så hade Felixs ofrivilliga självmord sannolikt känts långsökt, och hade Ron låtit sig drivas av hat så hade publiken antagligen blivit besviken om han blev berövad på sin hämnd. Nu fick han den, utan att själv behöva gå över gränsen.
Hela Willmotts analys, med exempel från manuset, finns att läsa på vulture.com. Det är en fascinerade reflektion kring vad som krävdes för att väva samman storyns alla trådar och varför klimaxsekvensen konstruerades som den gjorde.
Allt gott,
Emil